Det fortsatta samarbetet

På den sista arbetsdagen träffas vi för att utvärdera och planera inför framtiden. Douglas Muwonge och Samson Semakula från Entebbes kommun är med på mötet. De har varit med oss under hela resan. Borgmästaren kommer också förbi och hälsar. Vi har träffat honom flera gånger. I tisdags berättade vi för honom om ABF och projektet. I torsdags bjöd han oss på middag på en restaurang vid Viktoriasjön. Men idag är han upptagen. Han ursäktar sig och säger att den vice borgmästaren får leda mötet istället.

Efter mötet är vi överens om att vi vill fortsätta samarbeta med Entebbe kommun. Vi är nöjda med det vi har sett. Lärarna använder en metod som är intressant och inspirerande. De utgår från elevernas vardag och kopplar undervisningen till teman som eleverna väljer själva. Exempel på sådana teman kan vara hälsa, föräldraskap eller företagande. Vi har lärt oss mycket i Entebbe och vi tror att Entebbes lärare, elever och politiker också har mycket att lära av oss.

Vi bestämmer oss för fem områden som vi vill arbeta vidare med:

1 Vi vill skapa ett nätverk mellan lärare och instruktörer där vi kan diskutera pedagogik, metoder och digital teknik.

2 Vi vill ta fram en utbildning för Entebbes instruktörer och våra modersmålslärare.

3 Vi vill hjälpas åt när vi tar fram nya material och lektionsexempel.

4 Vi vill förmedla kontaktuppgifter mellan våra elever och Entebbes elever

5 Vi vill arbeta för ett större projekt som syftar till att stärka demokratin bland de som saknar utbildning i samhället, både i Sverige och i Uganda.

När vi är klara pustar vi ut på hotellet. Vi är nöjda med vårt arbete. Allting har fungerat perfekt. Många har varnat oss för förseningar, taxibilar som inte kommer och inställda besök, men vi har inte märkt något av det. På fredagskvällen tar vi en sista promenad i Entebbe town och förbereder oss på regn, kyla och den svenska hösten.

/Fredrik

En inspirerande rektor

Fred sitter bredvid mig och Jenny på flyget från Entebbe. Han är rektor för en skola på landsbygden i våstra Uganda som han har startat själv och han blir intresserad när vi säger att vi arbetar med vuxenutbildning. Fred har själv en lärare på skolan som lär barnens föräldrar att läsa, skriva och räkna. Vi fortsätter prata och det visar sig att han har ett ganska speciellt livsöde.

Freds föräldrar förlorade sina jobb och inkomster pga av inbördeskrig i Uganda. Därför växte han upp på gatan i Kampala och fick från tidig ålder försörja sig själv. Ändå lyckades han själva betala sina skolavgifter och genomföra hela grundskolan medan han arbetade på kvällar, nätter och helger. Han berättar att det var hårt att som 14-åring försörja sig själv och bo i en liten lägenhet i Kampalas slum. Trots detta lyckades han så småningom också avsluta en universitetsutbildning i socialt arbete och utbildning.

Med sina erfarenheter vill Fred hjälpa andra och det är därför han har startat sin skola. Han har kunnat erbjuda flera barn ur sin stora syskonskara utbildning på skolan och tagit sig an föräldralösa barn när det funnits möjlighet. Skolan har ett internat och Fred har också adopterat sju barn utöver de fyra han har själv.

När man pratar med Fred känner man sig hoppfull över att det finns människor som vill göra så stora uppoffringar för att ge andra en bättre framtid. Det blir också tydligt hur viktigt det är med en generell grundskola som alla kan gå i. Freds skola är privat och han måste ta ut avgifter. Uganda har fortfarande en stor utmaning i att ge alla barn en grundläggande utbildning och behovet av vuxenutbildning kommer vara stort i framtiden också.

/Kalle

En lektion i byn

Byborna har ställt upp stolar på en gårdsplan i byn framför en tavla. Eleverna vet redan varför vi är där så jag sätter mig längst bak med Idi som är lärare och handleder de lokala instruktörerna. Hon tolkar för mig så jag kan följa lektionen som hålls på det lokala språket luganda.

Eleverna kommer fram några i taget och skriver på tavlan de bokstäver de tränat på tidigare lektioner. Läraren skriver efter hand upp samma bokstäver längst upp så att det finns ett referensalfabet för resten av lektionen. När det är färdigt påminner instruktören som kommer från byn vad de tränade på sist innan han introducerar nästa tema och bokstav.

Varje ny bokstav presenteras med en temamening. Idag jobbar vi med C c (uttalas tj) och meningen handlar om mannen Kacyuba som slösar bort sina pengar på marknaden. Läraren skriver hela meningen och under det två ord med bokstaven c i sig. Två elever får nu komma fram och stryka under de orden i texten. Sen läser alla texten flera gånger. De repeterar också alla bokstäver i texten de lärt sig tidigare.

Efter detta följer en öppen diskussion om meningens tema. Det blir en livlig debatt om det är bra att skriva en budget och planera sin ekonomi. Alla är inte överens. En man i gruppen försvarar Kacyuba och får under stim och skratt mothugg av flera kvinnor. Diskussionen går över i att eleverna får formulera kortare meningar och hitta ord med anknytning till temat och dagens bokstav.

När lektionen är slut och vi kort har presenterat oss vill eleverna visa oss hantverk de har skapat i samband med läskursen. Någon har börjat göra utsmyckade sandaler och en annan väva mattor av bananbladsfiber. Alla kan koppla sitt praktiska arbete till en temamening som gruppen jobbat med. På det sättet får praktiskt arbete och språkträning en naturlig koppling. En kvinna berättar hur lästräningen och hantverket har gett henne mod att lämna en utsatt position på en fabrik där hon tidigare jobbade. Vi är imponerade både av hur dessa människor hittar tid och kraft att träna på att läsa och skriva, och de lärare och instruktörer som utan ersättning engagerar sig i de här projekten.

/Kalle

Lära sig läsa och skriva i Uganda

Nu har vi besökt skolor och studiegrupper i över en vecka. Det är eleverna jag minns bäst. Som Tedy Naluwagga från Kigungu utanför Entebbe. Hennes studiegrupp träffas två gånger i veckan. Där får hon inte bara lära sig att läsa och skriva, utan också praktiska saker som att lägga upp en budget, driva en affär eller skydda sig mot sjukdomar. Läraren har bjudit in flera gäster till gruppen, exempelvis en läkare, en bankman och en företagare. Eleverna har själva fått välja vilka ämnen de vill lära sig mer om.

– Jag har en affär i Entebbe, säger Tedy. Det är svårt när man inte kan engelska. Jag förstår inte alltid vad kunderna frågar efter.

Nu har Tedy lärt sig att läsa och skriva.

– Jag kan beställa varor och läsa vad det står på förpackningarna. Det har förändrat mitt liv.

Ivan Nkurunziza jobbar på en researrangör i Entebbe. Han serverar, diskar och lagar mat. Nu vill han lära sig engelska, så att han kan prata med turisterna.

– Nästan alla som kommer till Uganda kan engelska, säger han. Min chef har sagt att jag måste lära mig språket om jag vill behålla jobbet.

Ivan studerar på Adult Education Centre mitt i centrala Entebbe. Där träffar vi också Sarah Nambozo. Hon kommer först av alla och stannar kvar när de andra eleverna har gått hem.

– Jag är frisör, säger hon. Jag har en egen frisörsalong i Mbale town. Men jag har inga betyg. Jag har lärt mig yrket från mina vänner.

När Sarah kom till vuxenutbildningen för sex månader sedan kunde hon inte skriva en enda bokstav. Nu skriver hon långa meningar om sig själv och sitt liv.

– När jag hämtade pengar från banken var jag alltid tvungen att ta med mig någon som jag kände, säger hon. Ibland blev jag lurad. Men för en vecka sedan promenerade jag in på banken och startade ett eget konto. Helt själv, utan hjälp! Det var en fantastisk känsla. Ingen kan lura mig nu.

/Fredrik

Bland svetsar och metallsågar i yrkesskolans verkstad

Omakada John kommer från en by inne i Uganda som heter Masuliita. Han går i skola i huvudstaden Kampala. Skolan är en yrkesskola för dem som inte läser vidare på universitetet. De får träna sig i ett yrke. Skolans mål är att erbjuda kompetensinriktad utbildning för nationell och internationell utveckling. Rektorn säger att man vill skapa den perfekta utbildningen där eleverna lär sig saker som de behöver för att få ett yrke.

Omakada John har gått här i 2 år och är snart färdig svetsare och har lärt sig arbeta med metall för att till exempel bygga möbler eller maskiner. Han avslutar sin kurs på onsdag med examensprov. Han ska göra två prov, ett praktiskt, då han får visa hur bra han har blivit på att arbeta med metall, och ett teoretiskt i till exempel matematik för svetsare.

Skolan har 8 olika kurser, t.ex.:

* Elektronik, till exempel att laga och tillverka mobiltelefoner eller TV-apparater * Maskinteknik, till exempel att reparera och underhålla maskiner i industrin * Fordonsteknik, att arbeta på bilverkstad eller med att kontrollera bilar * Byggnadsteknik, att bygga hus och göra tegelstenar
Man kan också bli rörmokare och möbelsnickare här. De flesta som går kurser är unga killar, men några tjejer går här – och även vuxna som jobbar på fabrik men behöver träna extra för att klara sitt arbete.

Omakada John läser teori från klockan 8 till 10 på morgonen. Sedan är han ute i verkstaden och arbetar praktiskt med sitt hantverk. Han visar oss runt i verkstaden. Alla jobbar hårt och koncentrerat. Man hör maskinernas motorer och ser regnet av gnistor från svetsarnas arbetsplats. Det finns många skyltar på väggarna som påminner eleverna om att vara försiktiga. Vår guide berättar också att alla elever läser en särskild kurs om säkerhet. Eleverna kan få låna hjälmar, glasögon och handskar, men ibland måste de köpa skyddsutrustningen själv. Det har inte alla råd med, så vi såg flera studenter svetsa och borra i metall utan både hjälm och skyddsglasögon.

I Sverige finns en tanke om att alla ska ha en viss bildning, så därför läser många i svensk skola fler ämnen än de behöver för ett särskilt jobb. Då kan de få fler alternativ senare i livet. Så är det inte här. Omakada John läser bara det som industrin säger att han behöver. ”Om det finns något i kursen som inte går att använda i jobbet så ändras det direkt”, säger hans rektor.

Omakada John vill läsa vidare utanför Uganda. Men först ska han åka hem till sin by. Där ska han plantera två träd i sin mammas trädgård. De symboliserar framtiden.

Hälsningar Annelie och Jenny

En annorlunda födelsedag

Det är tisdag den 22 oktober och vår femte dag på resan. Det är också min födelsedag! Vi börjar dagen med ett möte hos borgmästaren som ger sitt stöd för vårt erfarenhetsutbyte och fortsatta samarbete med Entebbe kommun. Strax efter mötet åker vi för att träffa Maureen. Maureen är en kvinna som bl.a annat jobbar med ett utbildningsprojekt för unga lågutbildade kvinnor, där man blandar vanlig undervisning med hantverk. Hon bjuder på te och sambosa och vi talar om utbildning. Maureen lyfter fram vikten av att läs- och skrivninhlärning sker på elevernas modersmål. Hon nämner också ordet ”empowerment” och talar om att stärka elevernas självkänsla och självständighet. Deltagandet i utbildningen bygger på frivillighet och inre motivation. De jobbar i teman som knyter an till deltagarnas vardag, t.ex familjeplanering, hygien, näringslära och kvinnorätt.

Hon visar oss ett bildspel som avslutas med citatet ”Litteracy is the key weapon you can use to change a community”. Innan mötet avslutas ger hon oss en inbjudan till att komma hem till henne och äta middag senare i veckan. jag tvingas avböja på grund av vårt fulla schema, med orden ”hopefylly next time”. Maureen förkroppsligar verkligen den värme och hängivenhet jag hittills mött hos hos de människor jag träffat i Entebbe och Kampala. Jag hoppas kunna hålla kontakten med henne och lära mig mer om hennes arbete med kvinnorna. Hon var verkligen en inspiration. /Annelie

Sagoberättaren, mångkonstnären, läraren Jack

Vi träffar Jack på hans arbetsplats på Nationalteatern i Uganda. Det märks att han är en van berättare när vi får höra hans historia. Han berättar om sin barndom, sitt arbete som sagoberättare, skådespelare, dansare, lärare, utbildningskonsult, om sina projekt med kofarmarna i Karmoja, med den ugandiska polisen, med afrikanska ungdomar i Oxford, invandrare från Sudan och Bangladesh för att inte glömma utbytesprojekt med den brittiska äldrevården, med teatergrupper i hela Afrika, med småskaliga bönder i Uganda… och jag har säkert inte fått med allt. Den här mannen har inte många strängar på sin lyra, han spelar konsertharpa…

Två saker återkommer hela tiden oavsett vad Jack pratar om: berättelsernas och konstens betydelse i utbildning, och vikten av att anknyta till vuxna studenters mål och livssituation

”Kan vi undervisa i matematik med hjälp av konst?

Kan vi lära ut geografi genom dans?

Kan vi sjunga på engelsklektionerna?”

frågar Jack. Och när Karmajoborna inte är intresserade av formella studier säger han till de ansvariga lärarna att börja med korna, räkna dem, märk korna och notera vem som äger vilka kor. På det sättet får räknandet och skrivandet en praktisk funktion och byborna kan se vad de själva har att vinna på studierna.

Jack har själv jobbat med invandrare i England. Han tycker det är viktigt att eleverna får berätta sina egna livsberättelser. Ibland får de börja berätta på sitt eget språk och sen försöka säga samma sak på engelska. Att först få uttrycka sig på sitt eget språk ger självförtroende och väcker kreativiteten till liv. Sen får läraren hjälpa till med översättningen och viljan att kommunicera och uttrycka sig på det nya språket väcks. Jack säger att han alltid frågar eleverna vad de själva vill kunna uttrycka, berätta och lära sig, först då kan läraren veta vad hen ska hjälpa eleven med. Det är viktigt att eleven själv äger sin inlärningsprocess.

Vi hade fått mycket inspiration och idéer, och minst lika många frågor, när vi sa hejdå till Jack. Förhoppningsvis får vi tillfälle att prata med honom fler gånger.

Kalle, Jenny, Fredrik, Anneli, Salla

Cassava och samtal om Gud

Det bästa med att resa är att träffa nya människor.
Jag köper stekt cassava av Ruth och vi börjar prata.
Hon har åtta barn och går samtidigt i skolan.
Hon berättar att hon är kristen och frågar vad jag är.

På Sfi tycker många studenter att det är konstigt att jag inte tror på Gud eller har någon religion. Här i Uganda är de flesta kristna men det finns också många muslimer.

Ruth tycker också det är konstigt. Hon frågar: tror du inte på någonting?
Jag berättar att i Sverige finns både många kristna och många som inte tror på Gud.

Vi säger hejdå och hon frågar: vi brukar säga Gud välsigne dig, vad ska jag säga till dig? Jag svarar att hon kan säga Gud välsigne dig till mig också, för säkerhets skull.

/Kalle